Ja just nu är livet en stor väntan, men ändå försöker jag leva i dag och göra det som ska göras och glädjas åt det enkla här i livet. Men inte lätt när det kommer motgång på motgång..

Vi skulle ju ner och utreda sonen torsdag och fredag förra veckan, men det blev inställt pga att psykologen var sjuk... Svaret vi får där nerifrån sen är att det inte är säkert att vi får en tid innan sommaren... Detta är dessutom andra gången de från Lund ställer in något för oss.. Det är inte det att jag måste ha en diagnos på min son, för vem vet han kanske inte har någon. Men jag behöver rätt hjälp och metoder för att veta hur jag och min familj, vänner och skola ska hantera honom när han inte kan kontrollera sig själv.. Det tär på oss alla att ha det så här..

Men, men vi får ta en dag i taget nu och se vad som sker... Dock är det tufft nu att gå till jobbet och inte veta vad som händer med sonen i skolan. Hur är han idag? När kommer nästa samtal?? Med mera...

Skulle börjat jobba mina 70% nu och då även jobbat måndagar, men jag har ingen ork utan jag jobbar mina 52% och just nu är jag glad för att iallafall orka med dem. Det tär på mig, men samtidigt är det skönt att komma ifrån..

Ja, vilken vecka jag har haft.. Varit så otroligt trött hela veckan och totalt energilös... Orkat gå till jobbet iallafall men i övrigt har jag kännt mig totalt  slut. Fredagen tog dock knäcken på mig totalt.... Då min före detta allra bästa vän i över tio års tid sårade mig något oerhört.. vi har haft en knagglig relation de sista åren och inte setts eller direkt hörts på nästan ett år, men detta tog priset... Inte första gången hon sårar mig och jag blir lika ledsen var gång och påverkas något otroligt av detta.. Varför undrar både ni och jag??

Min förklaring är att vi har delat så mycket.. Hon var den som var där när jag och min man hade en knagglig start på vårt förhållande och bråkade en hel del, hon var den som var där när min pappa gick bort, hon var den som var där jag mådde dåligt, hon var den som frågade om jag ville vara gudmor till hennes förstfödde son! Hon var den som frågade om jag ville vara tärna på hennes bröllop, hon var den som tärna på mitt bröllop. Hon var den som man kunde ringa till när som helst... Någon gång för fyra, fem år sedan så började jag må dåligt och något gick konstigt och sen dess har relationen inte varit sig lik.. Jag började själv må dåligt och min depression var ett faktum. Jag förstod också att jag måste börja säga nej och börja vara lite ego ibland... Kanske var det därför jag vet inte....

Det enda jag vet är att jag inte orkar bli så sårad gång på gång... Min svärfar brukar säga att det inte finns några bästa vänner för det blir man alltid varse.. Men jag vill verkligen inte tro på detta...

Ja, jag har velat skriva massor var dag, men har bara inte orkat. Så energilös igen och sååå trött.. Trött i hela kroppen, men ändå på något vis känns det som att jag ska orka denna gången. Hoppas verkligen det.

Vår semester på lalandia var väl överlag bra , men ack så intensiv och hela tiden en balansgång för att sonen inte skulle balla ur och falla in i det negativa för mycket. Dock så kunde vi ju inte hindra det fullt ut.. Kan säkert också vara därför jag är ännu tröttare nu. Det började dock innan någon vecka innan vi åkte.

Men nu har vi iallafall äntligen fått tid till utredning den 18-19april och som  jag längtar!! Ja vi längtar allihopa för vi måste få rätt hjälp med detta innan vi faller ännu mer. Vi kämpar och kämpar men vissa dagar känns det bara som att jag orkar bara inte mer.. Jag orkar inte mer... jag ger upp osv... Men på något sätt så kämpar man vidare ändå.

Idag var ju första dagen i skolan efter lovet och sonen vaknar med jättehuvudvärk,  magont och helt fördärvad. Jag är ledig idag och därför orkade jag inte med disskussion utan han fick stanna hemma. Alltid lika dant när det varit lov eller helg. Maken tyckte det var fel av mig att ha honom hemma, men jag orkade bara inte ta den fajten. Tillräckligt med fajter var dag ändå... :-( Ibland får man välja sina strider väl för att inte tappa gnistan helt.

Veckorna innan lovet var ju inga bra veckor för honom i skolan och det gör ju inte det hela lättare. Det är alltid en massa saker varje dag fast han ska få hjälp. Vill så gärna själv vara där och hjälpa honom snart för att det ska bli bra, men samtidigt vill jag gå till jobbet. Har ju sista terminen med honom jag jobbar med nu och sen börjar han gymnasiet så det är mycket som sker.

Där blir jag totalt delad om hur jag ska göra fast jag vet att mina egna barn är viktigast.....

Livet är verkligen inte en dans på rosor, men det är tur att man får dansa ibland iallafall mellan varven. Kram på er