Jo visst är det så. De senaste två dagarna så har den där otrevliga känslan i bröstet kommit och hälsat på mig igen.. :-( JAg hatar att känna så , men samtidigt vet jag att det kommer när det blir för mycket i livet på en gång.. Har ju som förra inlägget talar om varit mycket nu på sista tiden och det är ju ändå bara så att vi bara varit lediga i två veckor nu.... För lite sömn bidrar också en hel del till hur jag mår. Försöker att vara igång och inte tänka så mycket, men ibland så behöver jag vila och bara vara för mig själv. Idag satt jag uppe i mitt pysselrum ett tag och scrappade. Jag älskar det! Bara vara och göra saker jag tycker är roligt.

Har varit så intensivt ett tag så då behöver jag gå in i min ensamhet ett tag för att orka med.. Jag känner att jag börjar stressa upp mig inför utredningen av sonen nu på måndag och tisdag också.. JAg tycker det ska bli skönt att få det gjort, samtidigt som jag känner en viss ångest... Förmodligen helt normal känsla. Man vet ju inte vad som ska ske och vad det säger. Men en sak som är säker så behöver vi hjälp. Diagnos eller ej rätt hjälp är a och o för oss.

 Vi har pratat en del om hur vi ska göra med semester med hotellvistelse och kom fram till att vi bokar tre nätter i STockholm så nu är det gjort och det ska bli skönt att komma iväg. Blir alltid intensivt, men det brukar ändå gå bra när vi är iväg och det är ju en semester med inriktning på barnens intresse och då brukar det gå bra. Ska bli skönt att komma ifrån lite för det behövs det också. Sen veckan efter det så börjar maken jobba igen och vi andra har många veckor till framför oss med ledighet.

Nu ska jag snart titta på Ernst och bara vara och andas djupa andetag. Sjukgymnasten imorgon också som tur är. Min eländiga värk i lederna blir inte bättre:-(. Men jag hoppas på att det verkligen bara är stressen och allt annat som gör att jag har sådan värk. Min kropp är ju helt ihopkrupen har vi kommit fram till och musklerna behöver sträckas ut så det är vad jag gör hos henne. Väldigt små rörelser varje gång och ändå känns det som värsta träningspasset när jag varit där. Sköt om er därute! Kram

ja då var det längesedan jag skrev igen och jag skulle kunna skriva en hel roman känns det som... Det är bara för mycket nu med allt.... Tänk om iallafall jag och maken kunde hålla sams och vara på samma linje.. men nej... Vi kan inte det tydligen.. Han har haft en veckas semester och ska ha 3till... men det är inte roligt.. Vi bara tjafsar och Emil är inte alls nöjd med livet.. Vi försöker strukturera och göra saker som han vill. Men det funkar ändå inte.. Han orkar inte så mycket just nu och det går ut över mig och alla andra som blir kallade hora, bög, med mera... Känns förjävligt rent ut sagt att min son som är åtta år använder dessa uttryck mot oss. :-((

Dessutom så känns det förjävligt att min man inte förstår och tycker att jag ska se till att allt fungerar och jag ska minsann gå och prata med någon för det är fel på mig också och jag har säkert också adhd och allt vad det är.. Ja utryckligen så menar han tydligen att det är mitt fel att vi har det som vi har det.. Jag vet inte om och hur länge till jag orkar... Hur kan man fixa sådant här i en sådan här situation??

Nästa måndag och tisdag är det iallafall äntligen utredning och förhoppningsvis så kan vi också prata av oss för min man har så mycket frågor och han kan inte förstå och ibland tror jag att han inte heller vill förstå... Jag vet inte.. Men hjälper det att han säger till mig att jag får flytta när jag vill och att jag behöver åka till psyk om jag är så trött och orkeslös med mera??

Jag föröker hålla näsan ovanför vattenytan, men just nu är det svårt jättesvårt.... :-(

Efter gårdagen var vi alla helt slut och jag mådde skit och min huvudvärk blev inte bättre utan det blev till att gå upp på natten och kräka så ont jag hade. Trött och mör imorse, men körde till jobbet då jag skulle lämna dottern också på bild och formklassen där hon ska gå efter sommaren. Hon var jättenöjd med att få träffa sina nya lärare och sin nya klass och sen var hon med mig en stund när min klass hade syslöjd, då jag jobbar på samma skola.

Efter det åkte vi in till stan och träffade maken och åt lunch. Dottern och jag körde vidare till maxi och sen hemåt och vilade då vi båda var trötta och hade ont i huvudet.

Under eftermiddagen har vi haft det lugnt och skönt och bara varit här hemma. Sonen har varit på utflykt med klassen så även han är trött idag. Så skönt att ha sådana här bra och lugna dagar efter gårdagen och de andra dagarnas bråk.

Kram på¨er

Nu är det kaos och jag vet inte hur länge till jag/vi orkar. Sonen säger och gör lite som han vill känns det som. Vi försöker att styra honom rätt, men också att ignorera för att i te skapa bråk.... Men nu senaste två veckorna har även dottern börjat att använda samma ord som sonen mot oss och skriker, slåss och blir helt hysterisk så man knappt kan nå henne. Detta om man säger nej:-(. Jag är jätteroligt för henne. Detta skapar även stor oro hos sonen och nu hela helgen har det varit något . Hon får egentid, vi hittar på saker ihop , hon får leka med kompisar, hon får inte nej hela tiden, men jag vet inte vad dom fattas just nu. En liten, liten sak blir kaos. Jag är förtvivlad och det blir att jag tar tag i henne hårdare än jag vill:-(. Maken börjar prata om att vi får bo isär för detta fungerar ej. Ja jag vet bara att det är kaos och att vi behöver hjälp. Pratar med dottern varje dag o förklarar, men nästa dag är det samma sak......