Jag försöker verkligen göra allt för att min familj ska må bra och för att vi ska ha det bra tillsammans, men ibland känns det som att det kvittar vad jag gör. Det blir ändå fel.... Ja, inte så mycket från barnens sida, men maken ... Känns som att jag aldrig duger som att vad jag än gör så blir det något fel.. Han säger att det inte är så, men varför är känslan där då? Gör jag si blir det fel gör jag så blir det fel. Uttrycker jag mig så blir det fel och så vidare... Snart vågar jag knappt öppna munnen eller göra något..

Vill bara att det ska fungera mellan oss,,,,,, Men hur göra?? Det blir ju fel hur vi än gör och han förstår mig inte och jag förstår tydligen inte honom. Det jag ser är att han inte mår bra, men hur ska jag kunna hjälpa honom?? Jag försöker verkligen att vara till lags och inte visa mig från min dåliga sida fast jag mår skit...

Idag har jag ändå haft en bra dag tycker jag. Tagit barnen till den nya lekplatsen inne i stan, ätit lunch på stan , köpt nya badleksaker och så har de fått bada i bassängen och sen som avslutning biblioteket. Och jag har verkligen kännt att det har kännts bra och jag har varit glad. Men har hela dagen kännt något olustigt från min mans sida.. något som inte stämmer och jag vill så gärna hjälpa honom. Men hur?? Jag älskar honom av hela mitt hjärta och vill så gärna att vi ska leva ihop hela livet.

Det måste vara svårt att leva med mig , men nu ska jag verkligen försöka att ordna upp mitt liv en gång för alla och då måste jag få stöd...............

Tänk så fort 10¨år går och tänk så mycket det har hänt på dessa tio åren. Vad pratar jag nu om då. Jo på onsdag är det så att det är 10år sedan min älskade snälla/j-----a pappa gick bort. Jag älskade honom så , men ändå var jag så arg och besviken på honom massor av gånger.. Jävla sprit......... :-(((((((

På onsdag är det också så att min älskade fina lillasyster fyller 28år, men jag kan inte krama om henne på sin födelsedag för hon är i Wales och jag är här... Hoppas så att hon kan komma hem i sommar som vi har planerat. Hon betyder så mycket för mig och har haft det så tufft i livet. :-(

Visst var det orättvisst att pappa aldrig fick träffa sina barnbarn precis som min mormor aldrig fick träffa sina barnbarn. Ett år efter att pappa dog så föddes min fina Emma. Detsamma var det när min mormor dog .. jag föddes ett år efter. Båda dog på tok för tidigt i livet............... Men det är så det är...

Jag har dock så svårt för att släppa massor av saker och tar på mig skuld.. Jag hade inte haft kontakt med min pappa på nästan ett och ett halvt år innan han dog förutom ett brev jag skickade till honom ett halvår innan. Men visst han valde ju att inte heller kontakta mig så är det verkligen jag som ska känna skuld??

Jag var så arg och besviken på honom för att han bara ringde när han var full.... Jag vill ha min nyktra fina pappa och inte den fulla som bara var jobbig och lovade guld och gröna skogar... Hur han än var så älskade jag honom dock............... och jag saknar honom så... Jag minns att han låg där så fin när vi fick åka och säga adjö... Han såg så fridfull ut, men han var så kall................. Den bilden kommer jag aldrig att glömma. Fina pappa... Varför blev det som det blev?

Familjen är alltid det viktigaste för mig. Nu är Emma hemma och är genomförkyld och trött. Hon har ofta ont i magen dels för att det är oroligt i skolan och det har varit mycket tjafs där bland tjejerna och lögner hit och dit. Det börjar väl ordna upp sig lite grann, men.............. Sen tror vi att det kan vara så att hon är laktosintolerant också. Hon tål inte gluten redan nu. Ska prata med läkare imorgon och sen hoppas få ett test gjort så snart som möjligt.

Vad gäller EMil så är det rörigt just nu. Han är så toppad och det händer massor främst när han är på fritids. Idag blir det ingen fritids för honom då Emma är hemma så jag hämtar honom. Blir ingen vila för mig idag, men det får jag ta.

Sen är det ledigt ons till söndag för barnen. Studiedag imorgon och sen långledigt. Kort skolvecka. Efter det är det ju bara några veckor kvar tills vi tar sommarlov och jag hoppas verkligen att mina samtal har dragit igång innan dess. För jag behöver det nu.. Det trycker på både i huvudet och bröstet.. Så mycket som ligger och bubblar........

Ja, idag när jag vaknade vaknade jag med en sådan tyngd i mitt bröst och det är så tråkigt när det är så. Dessa dagar vill jag bara kunna ta ut den där tyngden titta på den och få reda på vad det är som  tynger mig. Vad vill den med mig?

Just nu är det mycket med barnen som oroar, även om det inte är superstora saker. Men ibland känns det som att det är tillräckligt som det är redan även om vi klarar av det.

Om vi börjar med vår fina dotter som blir nio år i sommar. Hon föddes med dysmeli och fattas höger långfinger. När hon var ett och ett halvt år så var hon jättemycket sjuk helt plötsligt. Det visade sig vid två års ålder och mycket kamp med sjukvården att hon har celiaki ,dvs. hon tål inte gluten. För något år sedan fick hon massor av eksem som är otroligt jobbiga för henne och på senare tid har hon haft väldigt ont i magen och den har blivit uppsvälld så nu ska vi ner och ta laktostest och andra tester för att se om det är något mer hon inte tål.

Sen har vi sonen som är sju år. Även han föddes med dysmeli och saknar höger långfinger samt problem med vänster hand också. Han var alltid sjuk när han var liten.. Vid två månaders ålder låg vi inne för rsviruset , när han var ett år fick han sådan feberkramp att maken fick åka in med honom akut då han tuppade av. Vi låg inne ett tag då också plus flera gåner då vi behövt ligga inne eller besöka akuten.. Han är allergisk mot pollen och nötter, jordnötter. Nu för någon månad sen fick vi ju också bekräftat att han  har väldigt dålig hörsel på höger öra... så nu har vi ännu en distanst inom sjukvården som vi besöker... Dessutom har vi börjat gå på bup då jag/vi misstänker att han kan ha adhd.

På allt detta så har jag mina bekymmer med min depression och allt skit från bakgrunden. En pappa som var alkolist, en mamma som har haft det tufft i livet men som är en sådan kanonmamma!! Ja, min pappa var också en bra pappa vill jag tro... Han dog för snart 10år sedan och jag hann inte träffa honom av olika anledningar..... fan.... ja, och så har vi min lillebrors pappa som förstörde livet för oss alla....... Jag måste bearbeta detta jag vet och det är det jag ska nu!! Jag förstår att det inte går att ha det så här. Min syster mådde väldigt dåligt ett tag och det går i perioder även för henne och min kära lillebror har inte alltid det så lätt han heller.... Förtjänar vi detta??

Och min man... Stackare som får dra ett tungt lass och komma till allt detta efter att ha växt upp i en kärnfamilj, fast dock inte utan problem får jag säga då hans föräldrar dricker på tok för mycket.... Men ....

Ja, nu har jag fått spy av mig lite.. Tack... och jag vet det kunde varit värre.... Men just nu är detta det värsta i mitt liv.........

Ja, det är ofta den stora frågan i livet. Iallafall när det kommer till mig. Läkaren frågar mig ofta vilket är viktigast din egen familj eller ditt jobb och elverna där? Jo, så klart min egen familj går ju före allt annat.

Absolut, men som jag är som person så ska jag ibland hjälpa allt och alla och det fungerar tyvärr inte om man inte först hjälper sig själv. Vi (jag och läkaren) resonerade fram och tillbaka igår om jag ska börja jobba igen eller om det är bättre för mig att vara hemma. Kom fram till att i hemmets vrå mår jag bäst just nu och blir hemma även hela maj.

Varför så länge, jo pågrund av att vi ska påbörja samtalen med bup angående min son och pga allt jag berättade igår om mina drömmar, en hel del om min bakrund som jag kanske har försökt att gömma undan långt inne i mig... Nu har det kommit upp i mina drömmar varje natt den senaste veckan och försvinner inte. Jag har nu insett att det är dags att reda upp allt trassel och gå vidare i mitt liv.

Läkaren ska också skicka en remiss till terapeuterna jag pratade med i veckan för att det ska skynda på ärendet. Blir en tuff vår och jag kan bara känna att jag sviker mina två elever som jag är elevassistent till och det känns förjävligt....... Jag vet den känslan ska jag inte ha, men kommer inte ifrån det just nu... Jag tycker så mycket om de två killarna som är så olika.. Den ena är enkel att arbeta med och har kommit en lång väg och jag tror och hoppas att han klarar sig perfekt utan mig just nu. Men den andra..... Svår och arg, och mår inte bra....... Han har det inte lätt.... Hoppas så att han kan få den hjälp han behöver utan mig. Han är så snäll när han visar den sidan, men har så mycket i sig som behöver ut..

I likhet med mig då antar jag bara det att jag visar inte upp en sådan sida som honom utan jag har byggt en fasad som sakta men säkert har börjat rasa... Nu ska jag bygga upp något nytt och rasera hela den tråkiga fasaden. Det kommer att ta ett tag och det kommer att bli en jobbig vår, sommar, men jag ska och vill ni så följ med på min resa och stötta mig. Jag behöver mycket glädje och skratt just nu. Kram