Ja, ork det har jag ibland, men ibland inte... Att skriva i bloggen tänker jag på varje dag, men tar mig inte den tiden. Känner att jag inte har ork just till den delen... Men jag vill ju skriva.. Ja,ja nu sitter jag iallafall här och skriver!

I onsdags blev det tyvärr inget möte hos bup... En stor besvikelse för oss alla, men det är ju inte första gången... Nu blir det möte med bup och skola den 13februari och vi hoppas att innan dess också hinna träffa den här personen nere ifrån Lund. Men vi får väl se..

Nu har det gått så långt så dottern verkligen också har börjat visa att hon inte mår bra. Vi försöker verkligen att ta tid för henne och göra saker med bara henne, men hon är så osäker på sig själv och har så höga krav på sig själv. Jag försöker att tala med henne om detta. Känner så igen mig från när jag var i den åldern och ville att allt skulle vara perfekt. :-(

Inte lätt att vara förälder måste jag medge. Dottern slår lillebror, surar och är väldigt uppnosig mot mig och maken.. Sen blir hon ledsen och så är vi inne i en ond spiral, men vi försöker så gott vi kan att jobba på så att familjen ska må bra.

Kram

Ja, idag är det dagen då vi ska till bup och träffa även specialisten från Lund för att hon ska avgöra om hon tycker att vi ska gå där nere och göra utredning där de även är specialister på hörselskador eller om vi ska gå här i Kristianstad. Jag hoppas verkligen att det blir här inne. De två vi har inne på bup vill att vi ska fortsätta i Kristianstad så det känns som att det kommer att bli så.

Sonen har varit tjurig de senaste veckorna och inte alls användt sin hörapparat.. Därmed har han också haft mycket huvudvärk.. Vi har faktiskt låtit han vara, men nu måste vi försöka trycka på att han ska använda sin hörapparat igen. Känns inte kul att tragga, men känns ju som att den verkligen hjälpte när han använde den för han hade inte alls så ont i huvudet då.

Nu har jag varit hemma med dottern hela veckan och imorgon hoppas vi på att hon går till skolan och jag till jobbet!! Hon har ingen feber idag , men halsont och det kan hon ju ha ett tag det vet man ju inte.

HA en fin dag. kram

Ja jag fixade att åka tåg upp och ner till Stockholm helt själv. Jag är så nöjd och glad och ja faktiskt stolt över mig själv.. Låter jättelöjligt jag vet, men ni som vet hur jag är och hur jag har mått/mår så är det ju så stort!!

Min man lämnade mig vid tågstationen i Hässleholm och jag gick på tåget där en blingokollega redan satt. När vi var framma i STockholm så mötte vi upp ännu en kollega och sen gick vi till hotellet! På kvällen var det middag och vin med 7andra blingokollegor så mysigt och roligt vi hade!

Sen på lördagen var det dags för kickoff med ca 70personer och det gick bra. Men jag kan erkänna att jag var riktigt trött och hade hjärtklappning senare på kvällen och detta är ju inte så konstigt.

Imorse så gick jag upp och jag och en annan kollega åkte till stationen. Där gick hon till sitt spår och jag irrade omkring lite innan jag hittade rätt, men jag fixade det. Sen hämtade en så fin vän mig vid stationen i Hässleholm. Ja, jag är stolt!!!

Nu är jag hemma igen och är riktigt trött.. Dottern har nära 40graders feber och sonen är trött och vill inte alls någonting utan är bara arg och skriker och gapar att han ska slå ihjäl folk och halshugga mig med mera... Gör så ont i hjärtat när han säger så... Men på onsdag är det dags för att ta ännu ett steg närmare utredning..

Kram på er.

Ja, nu har det gått några dagar till då jag inte har skrivit. Måste säga att jag ändå mår ganska bra!! :-) Det känns så skönt, men visst allt är inte hundra. Märker att jag är trött och vissa dagar så har jag inte alls bra tålamod med barnen när vi kommer hem. Men ändå inte som innan.

Dottern är på så tråkigt humör just nu.. Lilla tonåren är det väl det kallas... ifrågasätter och tycker att allt är orättvist. Sonen är som han är och spelar ut en hel del... På onsdag har vi äntlien tid på bup och ska träffa dem vi brukar samt en specialist nere ifrån Lund som också är duktig på barn med adhd och hörselskada... så får vi se om vi ska gå i Krstd eller i Lund.

Nu är det dags för mig att gå och packa lite för imorgon bär det av till STockholm och en helg där tillsammans med blingokollegor. Ska bli så kul!! Ha en fin helg.

Ja, så får jag nog beskriva min första vecka på jobbet och veckan i övrigt också för den delen. Det har flytit på bra på jobbet och jag trivs. Visst nu har jag ju bara min elev som går i nian för tillfället att tänka på och det underlättar när jag kan hjälpa honom så pass mycket! Men om någon/några veckor så blir det högst troligt någon elev till eller att jag går in och stöttar i en klass. Men det ska nog bli bra det också.

Så härligt att komma till fräsha fina lokaler och jobba! Det piggar verkligen upp.

Även sonens första skolvecka har börjat bra utan större incidenter vilket känns jätteskönt för både oss och honom så klart. Visst sen har det kommit här hemma, men så länge det går bra i skolan så är jag nöjd för tillfället. Vi kämpar och tid med bup är snart klar för att få reda på hur vi nu ska gå vidare så vi kan starta en utredning.

Jag har dragit ner på godis och sötsaker och äter inte varje kväll som jag gjort det senaste halvåret. Det behövs verkligen. Ställde mig på vågen och när den visar 77,4 så är det på tok för mycket!! Vägde 80kg när jag skulle ha sonen och det är den enda gången tidigare då jag varit över 70strecket. Men, men tar det i lugn takt och hoppas på att gå ner ett antal kilo nu iallafall och sen får jag se. Min målvikt är ju egentligen 62/63. Blir vardagsmotion och promenader till att börja med.

Ska nog bli bra. Fortsätter också gå hos x tio gånger till för samtal och sen får vi se hur jag mår efter det. Just nu går jag ju varannan vecka och det har kännts helt ok. Tänk så mycket som jag har fått av henne redan!

Tex. Jag har mina dagar då jag saknar min pappa väldigt mycket och tänker på honom. Tidigare har jag kännt en skuld för att det blivit som det blivit, men nu har jag lärt mig att det faktiskt inte var/är mitt fel så jag känner ingen skuld längre. Så jäkla skönt att ha släppt den tunga stenen!! Sen blir jag fortfarande ledsen ibland så klart, men inte det där tunga i bröstet vad gäller den saken!!!

Ja, vad ska jag säga... Nästan elva år tog det innan jag kunde fatta och detta bara för att jag går på samtal! Alla borde gå på samtal, man kan verkligen förändras på ett fint sätt av det.   

Igår satt jag och lyssnade på radio och hörde Ugglas text." Cirkeln ska slutas det har jag kvar. Vi ska enas i jorden jag och min far!!" Stämmer så väl in på mina tankar och funderingar. Så fin mening som jag tar med mig!

Ja det var det där med att släppa mycket av det ansvar jag känner inför mina syskon och min mamma. Det är något som vi pratade om igår när jag var hos X. Men oj,oj oj det är inte lätt att ändra på sig efter så här många år. Jag har ju alltid kännt ett extra ansvar för mina syskon och min mamma då vi har växt upp på det sättet vi har gjort och jag är en person som ställer upp för alla. Det jag måste förstå nu är att nu är alla vuxna och jag har min egen familj att ta ansvar för och inte behöver ta detta stora ansvar för de andra...

Men som X sa din kropp reagerar direkt och vad kan det bero på?? Direkt kom jag in på min lillebrors pappa som jag inte alls tycker om... Pratade om vad som hänt under tiden med honom med misshandel, fylla, skrik och bråk.. Då jag gjorde allt för att skydda min syster och min mamma och senare också min lillebror när han fanns... Fick en fruktansvärd ångest när jag pratade om detta.

X frågade hur jag mådde och såg att det inte var bra.. Sen försökte vi konstatera vad faran var just nu!! Om han (min brors pappa) hade varit i rummet just då vad skulle jag vilja göra och säga... ??

Hmmm ja du jag vill skrika åt honom att han förstört mitt liv, att det är hans fel att jag känner som jag gör, det är hans fel att vi mår som vi gör, det är hans fel att jag inte vågade åka till min pappa och på sätt tappade mer och mer kontakt med honom, men sen tänkte jag är det hans fel ändå eller?? Ja på sätt och vis sa X. Sen sa jag att jag vill ha en förklaring.... Men går han och tänker på det nu tro. Nej så klart inte vad fan bryr han sig.....

Ja iallafall när jag pratat om detta så sa X och hur mår du nu.  Tänka sig ångesten hade försvunnit och jag mådde bra om ni förstår vad jag menar... Tänk så mycket en person som inte ens finns med i mitt liv nu kan påverka mig... Fy fan för honom....

förlåt för svärorden, men kan inte undvikas här.....

Jag ska visst jobba på mitt ansvar och visst vet jag att mina syskon och mamma är vuxna, men ack så svårt.. Min syster har det tufft nu och är på väg att flytta hem och det kommer jag att hjälpa till med så gott jag kan och när hon väl är här och saker och ting börjar flyta på så ska jag visst jobba på att vara där när de frågar om hjälp, men inte mer...

Ja då har det gått fem dagar på det nya året och jag försöker verkligen att vara positiv och glad och verkligen göra allt för att slippa tjafs och br´k... Men hur lätt är det?? Hur länge orkar man?? Jag vet inte... Känns som att hur jag än gör så blir det fel ibland.... :-( VAd ska jag göra för att behaga? Vad ska jag göra för att själv känna att det inte är mitt fel? Vilket jag många gånger vet att det inte är.... Vi har ju ändå pratat och vi kommer att ha en jobbigt tid framöver, men kan vi inte komma överrens så blir det inte bra för någon... Alla måste ta sitt ansvar och hellre säga ifrån om det blir för mycket och pausa just då....

Känns bara som att hur jag än gör så blir det fel..... :-( Denna känsla skulle jag inte ha fem dagar in på det nya året!!! Jag skulle ha en bra känsla och jag skulle ha energi.... Men...