USch, usch usch.... Då var vi där igen med alla tankar....

Min syster är som sagt på sjukhus igen.. Legat inlagd nu hela helgen. Detta pga värk i nacke och rygg sedan en allvarlig trafikolycka för 4år sedan... Då blev hon troligen felbehandlad och nu har de sagt att det saknas något ben i hennes rygg.. Hon skadade en kota i ryggen vid trafikolyckan och hade ställning för nacke länge med mera... Ja, iallafall så blir det bara värre för var dag som går och nu har hon riktigt ont och armarna domnar, svårt att kissa med mera... Imorgon ska hon få göra en MRI så att de kan kolla ordentligt och jag hoppas att den inte visar på något riktigt allvarligt..

Fan vad jag önskar att jag var där i Wales hos henne NU!!! Livet är inte rättvist... Hon har mått så dåligt i sitt liv redan så hon behöver inte detta. Idag har hon dessutom bott i Wales i 6år och hon trivs ju så bra där... :-((

Jag är så maktlös............................

Nu blir jag sådär igen.. Maktlös...... Min syster som bor i Wales råkade ut för en trafikolycka för 4år sedan och skadade en kota ganska rejält och det har spökat av och till.. Iallafall nu har hon blivit inlagd igen fick jag reda på idag och jag är inte där... Jag kan inte bara ta bilen och köra dit och vara med henne.. Istället går jag här hemma och oroar mig även om jag inte ska.. Jag vet... men det är sådan jag är.. Vill bara att alla mina nära och kära ska må bra. Mår dem bra mår jag också bättre.... :-((( Jag hatar detta.......

Nästa vecka blir intensiv med en runda på jobbet för möte, utvsamtal för dottern, bup för sonen på onsdag och sen bup för mig och maken på fredag med mera... Får väl se hur det går, men bra att det rullar på antar jag..

Nu ska vi in till grannarna om en stund och bli bjudna på mat. Ska bli trevligt och skönt att bara umgås en stund. Kram

Även idag mår jag mindre bra.... Mår illa och har ont i huvudet och tryck i bröstet och skulle helst bara vilja ligga under täcket hela dagen. Har dock tagit mig upp och ätit lite, läst en bok och satt igång en maskin tvätt. Om en timme ska jag hämta barnen i skolan sen får det nog bli en lugn eftermiddag känner jag.. Hoppas barnen känner likadant...

Igår var det alltså möte om flickorna och deras bråk.. Gick väl relativt bra... Men väldigt diffust då kuratorn inte alls är i min smak.. Jag känner inget förtroende för henne alls och hon säger en sak och gör en annan känns det som... Men, men.. Det enda jag vill är att flickorna ska må bra och att det ska sluta ljugas för det är det som är det värsta. ATt det tjafsas tjejer emellan är helt naturligt men att man ljuger om saker som aldrig skett är förfärligt och kan bli farligt om man fortsätter med det när man är större...

Vi får väl se hur det går nu och sen uppföljning innan jul..

Ja, denna känsla känns igen.... Den har jag upplevt mååånga gånger... och jag gillar den inte alls... Nej, den är fruktansvärd... Den får mig att gråta och att känna att jag knappt kan andas.. Jag vill inte... Jag vill inte... Jag vill inte... Denna känsla har jag haft inom mig under min högstadietid känslan av att finnas men inte kunna göra något.. Inte kunna få må bra, inte få andra att må bra, inte kunna hjälpa.... Sluta stampa på mitt bröst snälla, släpp taget...

Jag pallar inte... Fan, fan,fan.. Jag är bara så less på att ena dagen känna mig ok och andra bara vara totalt kollapsad i hela systemet.

Det är så mycket nu, men ändå inte,,, En del har ju ännu mer och jobbigare saker....

Men... andas lugnt och bara försöker att fokusera idag... Kram

AHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH känner bara föra tt skrika rakt ut just nu... Jag orkar snart inte mer....... Vi ska ha möte angående dottern och två andra tjejer i klassen med allt skit som har hänt... Föräldrar, barn, kurator och lärare var förslaget som kom.. Jag kände dock att det hade kännts skönast att det bara var vi föräldrar först och barnen för sig så att vi kunde prata fritt och berätta allt vi hört osv.. Men det röstades ner av de andra två som alltid håller samman och tycker minsann inte att vi kan prata över huvudet på våra barn och att det är ju inte vi som har problem....

Jag anser dock att det är just så det är då föräldrarna säger en massa till sina barn som vi sen får höra och dessutom så har jag varit med om tonen från dem förr... Kan säga att det var inte alls vuxet och moget... Men tycker de nu att de är så vuxna och mogna så.... Men jag går ut med min dotter om det höjs röster och de börjar gå på... Jag vet inte är det jag som är dum kanske??

Känner bara fan.. orkar inte mer... är något hela j-a tiden......

Något positivt i det hela var att vi idag var på hörselmottagningen med sonen och hörseln är stabil så det har inte blivit ännu värre på höger öra vilket är bra för det är redan så pass dåligt.

Nu blev jag bara så psykiskt utmattad igen... Hur gör ni för att orka?? Var hämtar ni energi??

Sitter här och dricker en kopp te och äter några finn crisp med philadelpiasot.. Och bara väntar... VAd väntar jag på.. Jag vet inte.. Men jag är så rädd för att det ska komma ett samtal från skolan att det går jättedåligt idag för min älskade son.. Vill så att det ska fungera... Första skoldagen idag efter en veckas lov..

Ska väl inte sitta och oroa mig.. men... jag är som jag är och har så svårt för att inte göra det.. Försöker tänka på annat,,, men just nu är jag i en tänkarperiod... Ska ta och sätta mig med en bok om en stund och se om jag kan koppla bort allting då och bara njuta av boken.

Jag hoppas också på att dottern kommer hem och har haft en bra dag utan onödigt tajfs och lögner....

Kram på er och ta hand om er.

Ja dessa tankar... De bara far runt i huvudet på mig... Ibland är det si och ibland så...

Just nu går tankarna till vänner...... Vad är en äkta vän?? Kan man ha en vän hela livet? Den man verkligen tror är ens riktiga vän visar sig ibland vara precis tvärtom.. Hur kan man bli så grundlurad?? Det jag tycker är fantastiskt är att jag har vänner som jag aldrig ens träffat, men delar mycket med trots det. Fantastiskt.

Sen min underbara vän som finns i vått och torrt och som jag bara träffat en gång, men ändå vet att hon finns där..

Har en underbar vän som inte själv mår så bra, men ändå alltid finns där och peppar och jag försöker göra likadant.

Jag uppskattar detta! Men ändå... hur kan någon man delat så mycket med... bara liksom förändras och skita i allt.. Eller är det jag som har förändrats och vågar säga till och stå upp för mig själv kanske?? Många frågor och jag försöker att inte fundera så mycket på det, men den person jag är gör att jag funderar mycket... ja,ja..

Ha en fin dag därute.

Ja igår ringde jag min läkare som vi bestämt och vad blev sagt. Jo till att börja med att jag blir sjukskriven helt i två veckor till och sen ska jag försöka att jobba 50% resterande två veckor av terminen... får väl se hur det går.. JAg jobbar i vanliga fall 70% så det är inte så att jag jobbar heltid även om det känns så för mig.

Inte klokt att vara 34år och inte orka med att jobba, ta hand om familjen och sig själv.... vart är jag på väg??

Idag var vi inne med barnen på Andys lekland i två timmar och sen på maxi och handlade efteråt och detta gjorde mig totalt slut.. Psykiskt trött... Ska det vara så??