Vad ska hända? Jag orkar verkligen inte mer. Tålamodet är noll.. När jag är hemma mår jag piss... Måste jobba och komma bort från allt... Nu är det bara för mycket med allt skit här hemma....

Jag har ingen ork och jag har sådan värk i min kropp så jag orkar inte när barnen tjafsar utan blir en dålig mamma som bara skriker och gråter.. Jag har tappat greppet igen... Det var några år sedan sist och då tog jag mig upp, men nu igen.. VAd händer med mig? Är det så här det ska vara???  Tar sig upp från skiten och lever några år på medel och sen känner man att ja men det är nog på väg att bli bättre.. Men nejdå då rasar allt igen och nere på botten igen.. Dock så kan jag ändå säga att jag är starkare som person denna gång än vad jag var för fem år sedan.

Men vad hjälper det när jag känner mig som världens sämsta mamma som bara skriker och orkar ingenting utan måste vila.. :-( Har försökt med massor av saker känns det som men det går inte.. det går inte...

Nu har det varit ledigt och ärligt talat den sämsta julen på mycket mycket länge för min del.. Jag som älskar allt vad jul och tomtar heter i vanliga fall har bara kännt stress och mått piss.. Jag mår så jäkla dåligt för jag vet ju hur kasst barnen mår..

Emma har börjar tragga om att gå i skolan här i byn igen och det är bara för att det varit ledigt igen.. Hon trivdes så bra vad hon sa och allt kändes ok, men vad vet jag.. Inget. Att byta tillbaka hit är inget alternativ då vi kollar på att flytta ändå och vi är inte alls nöjda med denna skola. Oavsett om vi flyttar tillsammans som familj eller var för sig så blir det ändå in till stan vi flyttar.

Allt bara rasar..............................

Ja, då var det väldigt längesedan jag bloggade. Jag har massor att få ur mig så måste verkligen bli bättre på att skriva. Känns ganska skönt efteråt när jag har skrivit av mig. Nu är det nytt år och nya utmaningar som gäller. Det nya året har börjat som det gamla slutade så klart. Det har varit kämpigt här hemma bra länge nu och ibland vet jag inte vad som händer och hur det ska gå att bryta..

Jag älskar min man massor, men varför bråkar vi och tjafsar så mycket och varför har vi så olika syn på nästan allt? Vi har det inte lätt med något känns det som och huset förfaller.. Fuktskada i hallen som inte blir bättre, en skorsten som behöver göras vid och detta är bara lite.. Vi har massor av saker som behöver göras med huset för att det inte ska förfalla.. Vi kolla ju på annat boende, men även där har vi totalt skilda meningar och då menar jag att vi behöver ta hand om stället där vi bor på nu, men får bara höra ring någon som kan göra det då.. Ja, hade jag bara haft pengar så... Det krävs ju två för detta.. Usch.. Känner mig totalt hjälplös ibland..

Vad gäller barnen så går det ju ut över dem att det är som det är här hemma. Sonen kämpar på och allt som allt så har det väl blivit bättre sen han började medicinera i somras, men man märker ändå att rutiner är A och O och ska vi göra något som vi inte brukar eller ska åka bort så blir han orolig.

Dottern mår inte heller så bra och skriker och gapar mycket, men det är klart det blir så när det är som det är i hemmet.

Jag ska återigen få hjälp av psykolog, fast en ny då jag ska gå via sonens sköterska för att få hjälp och så  måste jag ta tag i min värk för den är outhärdlig och gör mig så otroligt lättirriterad och trött. Just nu så är jag ledsen mest hela tiden och tårarna kommer när som helst. Kan bara sitta och bli ledsen..

Men nu ska jag försöka att kämpa och vara stark för jag är värd mer jag vet det... Kram på er som orkar läsa.

Ja det är väl ungefär som rubriken säger.. Jag vill så gärna blogga och det nästan varje dag, men jag orkar inte.. Låter helt sjukt.. Men min ork går till jobb och familj. Det är så körigt här hemma mellan varven och mellan maken och mig.. Känns som att vi på något vis är som två minusladdade batteri just nu som bara motarbetar varandra.. Hur gör man för att ta sig ur det på rätt sätt? Vi försöker prata och prata och prata men det blir inte bra. Han känner på ett vis och jag på ett annat, han tycker en sak och jag en annan.. jag vet inte vad som händer...??

Vad gäller sonen och hans problematik så har det blivit en hel del lättare och även här går det upp och ner.. Dottern trivs nu bra i nya skolan vilket känns skönt och nya kompisar har hon fått!!

Ja, jag skulle kunna skriva en hel roman om alla mina känslor som svallar över. Varit mycket tårar sista tiden för jag har varit så otroligt känslig.. Det jobbigaste är egentligen att ha en make osm inte kan sätta sig in i hur jag mår och sen blir jag arg och är kanske inte så trevlig mot honom. Jag vet inte .. Försöker att vara positiv och verkligen vara glad, men det går tyvärr inte alltid och inte heller när man ibland känner sig nertryckt och motarbetad.. Som sagt tungt nu.. och jag vet inte var jag ska göra av alla känslor..   

Ja, varje dag har jag tänkt att nu ska jag sätta mig och blogga. För jag behöver verkligen skriva av mig, men ändå så går dag efter dag och vecka efter vecka innan jag ens sätter igång.. Nu är skolan igång och har varit så i en och en halv vecka. Det har varit veckor i en riktigt kuslig berg och dalbana för mig och barnen. Både bråk, tårar och lite lugn har vi lyckats skapa. Dock har det igår och även så här långt idag varit riktigt lugna och sköna dagar!

Sonen har lite kommit in i skolan och tempot där. Han får gå tidigare till matsalen med sin assistent så han hinner ta mat och sätta sig innan de andra kommer. HAn får också gå in lite tidigare från rasten för att minska utbrott där och det har fungerat kanon! På fritids har han både sin assistent plus en annan kille som han gillar där väldigt mycket och som får honom att fungera relativt bra där.

Dottern har haft en bra första vecka på nya skolan, men denna veckan har hon börjat känna lite oro och i måndags var hon superledsen på morgonen och kände att hon ville tillbaka till sina gamla kompisar. Detta vände dock och de två följande dagarna har gått bra och hon har känt sig glad. Lite saknad känner hon dock ännu och det känns lite läskigt att inte känna alla, men hon kämpar på. Hon är ganska blyg och har inte så bra självförtroende som hon borde ha. Vi försöker alltid att peppa henne, men på något sätt så får vi inte till det riktigt. Dock har hon blivit bättre och bättre på att säga att hon själv är nöjd med saker och ting! Det gillar jag verkligen!!

Vad gäller mig själv så har jag varit totalt slut varje dag efter jobbet. Det har varit tufft med allt här hemma plus nya elever och ett helt nytt arbetssätt än vad jag haft de senaste åren då jag har en ny elev med nya behov. Men det känns bra och jag tror att det ska komma att fungera bra också. Kämpar på och försöker fylla på med positiv enegri både här och där! Kram på er.

Nej så är det. Det är inte lätt just nu. På måndag startar skolan och sonen är inte alls sugen på att gå till skolan och allt är skit. Alla är dumma och han är bara arg. Idag ska vi dit och träffa lärare och rektor, men han är inte alls sugen på det. Sen ska vi försöka att ta oss till fritids också och hälsa på nu i veckan så att han verkligen får känna på att det är helt ok. Tror och hoppas att det kommer att gå bra när han väl är där. Men han fick ju ett så dåligt slut på terminen så känslan av det sitter så klart i. Här hemma är han ju ändå i en trygg värld på något sätt...

Har en snäll chef som låter mig ta ledigt dessa dagar för att förbereda sonen och fortsätta att kämpa för att medicinen ska påverka honom på rätt sätt. Jobbade igår och det var så skönt att komma iväg. På måndag startar det igen och det är väl delade känslor, men så länge det kommer att gå ok för sonen så kommer det kännas bra. Skönt med vanlig vardag igen ändå faktiskt för oss alla.

Kan även meddela att vi håller på att kolla hus för vi vill komma närmare våra jobb och nu börjar även dottern skolan i stan så det känns det ännu mer angeläget. Sonen är positiv till flytt just nu och det är väl egentligen det som är det svåra att flytta på honom. Man funderar på om det är elakt eller ej... Alltid svåra frågor att ta ställning till i livet. Men, men det löser väl sig alltid på ett eller annat sätt. Just nu har han ändå inte någon direkt kompis som han är med precis hela tiden och det tror jag underlättar en hel del! Kram på er.

Oj vad tiden går fort utan att jag bloggar. Hade behövt skriva av mig varje dag, men har helt enkelt inte ork och dessutom inte egentid nog för att sätta mig här. Maken började jobba förra veckan och sen dess har det gått i ett för att aktivera barnen samtidigt som man själv också ska orka. Vi fick iallafall vår läkartid snabbt och förra onsdagen så började sonen att medicinera för sin adhd. Vi har väl märkt att det blir lugnare perioder och att han inte får riktigt lika många utbrott hela tiden så länge medicinen verkar, men om någon tror att allt blir frid och fröjd så är det inte så. Nu ska han ju gå på samtalsterapi också som tur är samtidgt och det krävs. Han använder så fruktansvärda ord som varken jag eller maken använder och han är så grymt elak när han sätter den sidan till. Slåss gör han också.. :-( Ja, vi kämpar på som sagt och det går åt rätt håll och tror på att medicin är en bra grej.

Kram på er så länge.

Hej!

Ja, nu var det ett tag sedan jag bloggade igen och detta kan bero på att det har gått i ett sista tiden. Vi var ju nere i Lund och gjorde utredning på sonen och visst visade det sig att han har adhd som jag trott sedan han var fem år.. Men men nu är han åtta och nu har vi det iallfall klart. Känns både skönt och jobbigt på samma gång får jag väl säga. Nu väntar vi på att få läkartid så att vi kan prova på medicin och se om det hjälper honom och sen ska vi också börja jobba mycket mer visuellt än tidigare. Schema med bilder tex på morgonen istället för att tragga.                               Sådant har man ju vetat innan , men inte riktigt tagit tag i tyvärr. Även om jag jobbar som elevassistent med barn med liknande eller samma diagnos så är det ändå helt klart svårare att vara förälder och göra rätt. Men nu är vi iallafall ett steg närmare ett nytt liv där även vi ska få gå föräldrautbildning och lära oss nyttiga saker.                               Maken har sin sista semesterdag idag så nu har vi fem veckor framför oss som vi ska försöka fylla med mys jag och barnen och inte för mycket bråk... Jag hoppas på att vi kan få en läkartid snart så vi kan börja med medicin några veckor innan skolan börjar. mycket tankar att kämpa med och ärligt talat så känns det som att jag skulle vilja ha en hel veckas egen semester helt utan barn.. Kram på er.

Jo visst är det så. De senaste två dagarna så har den där otrevliga känslan i bröstet kommit och hälsat på mig igen.. :-( JAg hatar att känna så , men samtidigt vet jag att det kommer när det blir för mycket i livet på en gång.. Har ju som förra inlägget talar om varit mycket nu på sista tiden och det är ju ändå bara så att vi bara varit lediga i två veckor nu.... För lite sömn bidrar också en hel del till hur jag mår. Försöker att vara igång och inte tänka så mycket, men ibland så behöver jag vila och bara vara för mig själv. Idag satt jag uppe i mitt pysselrum ett tag och scrappade. Jag älskar det! Bara vara och göra saker jag tycker är roligt.

Har varit så intensivt ett tag så då behöver jag gå in i min ensamhet ett tag för att orka med.. Jag känner att jag börjar stressa upp mig inför utredningen av sonen nu på måndag och tisdag också.. JAg tycker det ska bli skönt att få det gjort, samtidigt som jag känner en viss ångest... Förmodligen helt normal känsla. Man vet ju inte vad som ska ske och vad det säger. Men en sak som är säker så behöver vi hjälp. Diagnos eller ej rätt hjälp är a och o för oss.

 Vi har pratat en del om hur vi ska göra med semester med hotellvistelse och kom fram till att vi bokar tre nätter i STockholm så nu är det gjort och det ska bli skönt att komma iväg. Blir alltid intensivt, men det brukar ändå gå bra när vi är iväg och det är ju en semester med inriktning på barnens intresse och då brukar det gå bra. Ska bli skönt att komma ifrån lite för det behövs det också. Sen veckan efter det så börjar maken jobba igen och vi andra har många veckor till framför oss med ledighet.

Nu ska jag snart titta på Ernst och bara vara och andas djupa andetag. Sjukgymnasten imorgon också som tur är. Min eländiga värk i lederna blir inte bättre:-(. Men jag hoppas på att det verkligen bara är stressen och allt annat som gör att jag har sådan värk. Min kropp är ju helt ihopkrupen har vi kommit fram till och musklerna behöver sträckas ut så det är vad jag gör hos henne. Väldigt små rörelser varje gång och ändå känns det som värsta träningspasset när jag varit där. Sköt om er därute! Kram