ja då var det längesedan jag skrev igen och jag skulle kunna skriva en hel roman känns det som... Det är bara för mycket nu med allt.... Tänk om iallafall jag och maken kunde hålla sams och vara på samma linje.. men nej... Vi kan inte det tydligen.. Han har haft en veckas semester och ska ha 3till... men det är inte roligt.. Vi bara tjafsar och Emil är inte alls nöjd med livet.. Vi försöker strukturera och göra saker som han vill. Men det funkar ändå inte.. Han orkar inte så mycket just nu och det går ut över mig och alla andra som blir kallade hora, bög, med mera... Känns förjävligt rent ut sagt att min son som är åtta år använder dessa uttryck mot oss. :-((

Dessutom så känns det förjävligt att min man inte förstår och tycker att jag ska se till att allt fungerar och jag ska minsann gå och prata med någon för det är fel på mig också och jag har säkert också adhd och allt vad det är.. Ja utryckligen så menar han tydligen att det är mitt fel att vi har det som vi har det.. Jag vet inte om och hur länge till jag orkar... Hur kan man fixa sådant här i en sådan här situation??

Nästa måndag och tisdag är det iallafall äntligen utredning och förhoppningsvis så kan vi också prata av oss för min man har så mycket frågor och han kan inte förstå och ibland tror jag att han inte heller vill förstå... Jag vet inte.. Men hjälper det att han säger till mig att jag får flytta när jag vill och att jag behöver åka till psyk om jag är så trött och orkeslös med mera??

Jag föröker hålla näsan ovanför vattenytan, men just nu är det svårt jättesvårt.... :-(

Efter gårdagen var vi alla helt slut och jag mådde skit och min huvudvärk blev inte bättre utan det blev till att gå upp på natten och kräka så ont jag hade. Trött och mör imorse, men körde till jobbet då jag skulle lämna dottern också på bild och formklassen där hon ska gå efter sommaren. Hon var jättenöjd med att få träffa sina nya lärare och sin nya klass och sen var hon med mig en stund när min klass hade syslöjd, då jag jobbar på samma skola.

Efter det åkte vi in till stan och träffade maken och åt lunch. Dottern och jag körde vidare till maxi och sen hemåt och vilade då vi båda var trötta och hade ont i huvudet.

Under eftermiddagen har vi haft det lugnt och skönt och bara varit här hemma. Sonen har varit på utflykt med klassen så även han är trött idag. Så skönt att ha sådana här bra och lugna dagar efter gårdagen och de andra dagarnas bråk.

Kram på¨er

Nu är det kaos och jag vet inte hur länge till jag/vi orkar. Sonen säger och gör lite som han vill känns det som. Vi försöker att styra honom rätt, men också att ignorera för att i te skapa bråk.... Men nu senaste två veckorna har även dottern börjat att använda samma ord som sonen mot oss och skriker, slåss och blir helt hysterisk så man knappt kan nå henne. Detta om man säger nej:-(. Jag är jätteroligt för henne. Detta skapar även stor oro hos sonen och nu hela helgen har det varit något . Hon får egentid, vi hittar på saker ihop , hon får leka med kompisar, hon får inte nej hela tiden, men jag vet inte vad dom fattas just nu. En liten, liten sak blir kaos. Jag är förtvivlad och det blir att jag tar tag i henne hårdare än jag vill:-(. Maken börjar prata om att vi får bo isär för detta fungerar ej. Ja jag vet bara att det är kaos och att vi behöver hjälp. Pratar med dottern varje dag o förklarar, men nästa dag är det samma sak......

Då har jag varit iväg hos sjukgymnasten idag och det var dags att jobba med fötterna. Jisses vad de mår dåligt liksom resten av kroppen, men det blir liksom så verkligt när man ska göra övningar som visar hur lite jag kan. Som hon sa till mig idag. Jag har inte bara spänningar i min kropp utan också kramper i hela kroppen. Hoppas vi kan få rätt på det. Alltid så trött och får ont i huvudet när jag är där och det är pga att det händer så mycket i kroppen under tiden jag är där. Små små rörelser hela tiden som gör så mycket med mig. Hade ni sett mig där hade ni säkert tänkt, men hon gör ju inget hur kan hon då bli så trött och känna som hon gör. Men ni som vet och förstår ni kan nog ändå förstå hur det är med kroppen. kram

Ja just det.. Jobbigt är det med mycket i livet och varje år vid den här tidpunkten så blir jag nere och ledsen. Hur länge ska det vara så. Nu har det gått 11år den 30maj som är min pappas dödsdag.. 11år... ska man aldrig sluta må dåligt över det. Och varför börjar det så fort månaden maj är kommen och ju längre den går så blir det värre. VArför kommer drömmarna om pappa eller pappas hus tillbaka ?? Jag vill inte mer.. Jag vill inte.. Jag har gått hos X och pratat om detta och ändå kännt att jag jobbat med det på ett bra sätt, men ändå är det något som gör att det inte vill bli bättre.. Det ska väl räcka att det känns jobbigt just den 30maj eller??

Sjukgymnasten är i full gång. Varit där två gånger nu och det är verkligen små små övningar jag får göra och träna upp var muskel för sig igen för just nu så är mina muskler ihopaknölade som korvar och inte alls samarbetsvilliga med kroppen. Mycket låsningar och värk hela tiden.. Hoppas det ska bli bättre.

I övrigt så är jag trött.. trött och trött. Ska bli skönt med sommarlov men ändå inte.. Kram

Ja så är det. Jag måste bli bättre på att skriva här på bloggen. Behovet av att skriva av mig har jag verkligen, ,men har bara inte orkat starta datorn på jättelänge och appen har jag inte i mobilen. Kanske dags att ta tag i att ladda ner den.

Hur har jag det nu då? Jodå, det är kämpigt och dagarna går och går.. Nu är det definitivt att vi får utredning på sonen 1 och 2juli så det är tills dess vi får kämpa.- Det har varit tufft för honom nu i skolan, men tror att de hittat en någorlunda lösning nu de sista fem veckorna. Ja, det stämmer det är fem veckor kvar tills sommarlovet!! Ska bli skönt , men ändå tufft att vara hemma med barnen så länge. Men så länge vädret är med oss så brukar det bli bra. Känner att det är välbehövligt nu.

Jag har tagit tag i  ytterligare en sak i mitt liv nu! I fredags var jag för första gången på psykosomatiska avdelningen på en vårdcentral i kommunen och träffade en sjukgymnast där. Kändes kanon och imorgon ska jag dit igen för första gången och börja med ett behandlingsprogram. Detta är alltså ingen vanlig sjukgymnastik. Varför söker jag dit. Jo för min huvudvärk och min ledvärk som bara blir värre och värre. Orkar inte mycket nu för tiden utan att få ont och det tär på mig.

VAd funderar jag mer över just nu.. Jo så klart min elev som jag bara har i 5veckor till och sen ska han börja gymnasiet efter sommaren. JAg har varit med honom sen han gick i sjuan och sett honom växa och få självförtroende. Framförallt sista året, men det är en bra bit kvar och då finns inte jag där på samma vis.. Seperationsångest.. Känner igen det sen jag överlämnade min förra elev till gymnasiet, men så bra som han har klarat sig så kommer den här killen också att göra det!!

Till hösten blir det en ny elev i sexan som det ser ut nu. Känns ändå spännande också att börja arbeta med någon ny.

Nu tackar jag för denna gång och ska verkligen bli bättre på att uppdatera, för det är så skönt att bara skriva. Kram

Ja just nu är livet en stor väntan, men ändå försöker jag leva i dag och göra det som ska göras och glädjas åt det enkla här i livet. Men inte lätt när det kommer motgång på motgång..

Vi skulle ju ner och utreda sonen torsdag och fredag förra veckan, men det blev inställt pga att psykologen var sjuk... Svaret vi får där nerifrån sen är att det inte är säkert att vi får en tid innan sommaren... Detta är dessutom andra gången de från Lund ställer in något för oss.. Det är inte det att jag måste ha en diagnos på min son, för vem vet han kanske inte har någon. Men jag behöver rätt hjälp och metoder för att veta hur jag och min familj, vänner och skola ska hantera honom när han inte kan kontrollera sig själv.. Det tär på oss alla att ha det så här..

Men, men vi får ta en dag i taget nu och se vad som sker... Dock är det tufft nu att gå till jobbet och inte veta vad som händer med sonen i skolan. Hur är han idag? När kommer nästa samtal?? Med mera...

Skulle börjat jobba mina 70% nu och då även jobbat måndagar, men jag har ingen ork utan jag jobbar mina 52% och just nu är jag glad för att iallafall orka med dem. Det tär på mig, men samtidigt är det skönt att komma ifrån..

Ja, vilken vecka jag har haft.. Varit så otroligt trött hela veckan och totalt energilös... Orkat gå till jobbet iallafall men i övrigt har jag kännt mig totalt  slut. Fredagen tog dock knäcken på mig totalt.... Då min före detta allra bästa vän i över tio års tid sårade mig något oerhört.. vi har haft en knagglig relation de sista åren och inte setts eller direkt hörts på nästan ett år, men detta tog priset... Inte första gången hon sårar mig och jag blir lika ledsen var gång och påverkas något otroligt av detta.. Varför undrar både ni och jag??

Min förklaring är att vi har delat så mycket.. Hon var den som var där när jag och min man hade en knagglig start på vårt förhållande och bråkade en hel del, hon var den som var där när min pappa gick bort, hon var den som var där jag mådde dåligt, hon var den som frågade om jag ville vara gudmor till hennes förstfödde son! Hon var den som frågade om jag ville vara tärna på hennes bröllop, hon var den som tärna på mitt bröllop. Hon var den som man kunde ringa till när som helst... Någon gång för fyra, fem år sedan så började jag må dåligt och något gick konstigt och sen dess har relationen inte varit sig lik.. Jag började själv må dåligt och min depression var ett faktum. Jag förstod också att jag måste börja säga nej och börja vara lite ego ibland... Kanske var det därför jag vet inte....

Det enda jag vet är att jag inte orkar bli så sårad gång på gång... Min svärfar brukar säga att det inte finns några bästa vänner för det blir man alltid varse.. Men jag vill verkligen inte tro på detta...